
Ibland skulle jag faktiskt vilja slå på någon.
Dagens scenario: kl 06.20, jag - dödstrött, sittandes i bussen, på väg till jobbet, längtar efter en timmes extra sömn. Jag har precis gosat in mig under jackan och fått upp värmen. Bussen stannar i Vä och där stiger min värsta fiende på...
Damen/tanten/kärringen som inte kan hålla tyst.
Hon känner alla busschaufförer som kör vilket innebär att hon förstås pratar med alla. Och ett lågmält samtal kanske inte hade stört så mycket. Dock tror denna satmara att alla chaufförer är döva och att det är viktigt att även de som bor i Kiruna hör allt. Jag vet för fasiken mer om henne och hennes familj än jag vet om mina flesta kompisar.
Men...klockan sex på morgonen? Och inte nog med det... hon stiger inte av förrän i Kivik. Vilket innebär att de senaste veckorna har jag, trots öronproppar, fått sova i typ en kvart varje morgon.
På väg hem idag började hon prata med mig! Jag somnade som vanligt rättså direkt när vi kommit utanför Simrishamn. Vid Everöd vaknade jag till och tittade upp var jag var för att inte missa min hållplats. Då sitter hon och stirrar på mig och undrar om jag är trött. "Tro fn d!" tänkte jag, men svarade bara med ett kort: ja. Jag har inte för vana att vara otrevlig mot folk jag inte känner (kanske borde börja nu?). Hon gjorde ytterligare några försök för att få igång ett samtal innan hon åter vände sig mot chauffören.
Resultat: en sömnlös, trött och grinig Maria.
Snälla Bullen... vad ska jag göra? Hjälp mig! (Det är inte spöket på bilden som skrivit brevet.)
/Maria