Singapore är en liten, liten ö som ligger i slutändan av Malaysia. Staden/landet har sex miljoner invånare... vilket då kan ställas mot Sveriges nio miljoner. Med denna jämförelse förstår man snabbt att i Singapore bor man ovanpå varann. De flesta här bor i en av de otaliga skyskraporna runt om i stan. Vi har dock haft turen att få bo i ett av de attraktiva bostadsområdena, Opera Estate, hos Jims pappas kusin, Monica och hennes familj.
Monica har en man, Pierre från Australien, tre barn, Bianca 10år, Nicholai 7år och Astrid 4år. De har oxå två heltidsanställda barnflickor, en katt, en kanin, en hamster, en sköldpadda och en bitsk vakthund som tycker om att skälla.
Här har vi nu bott i lyx sen vi anlände till Singapore den 16e. Jag har hunnit med att vara sjuk (ja mamma, igen... även om jag tycker att jag varit förskonad från mycket av det jag väntat mig denna resa), lärt mig köra swayboard, sålt min cykel, köpt en resväska, sett nya shrekfilmen och shoppat (gissa om det var skönt när man inte fått gör det på länge... Anna, jag vet att du förstår hur jag känner mig ;).
Så nu är jag ett par svart/rosa converse-skor, en handväska och en top rikare. Ja, och lite singaporedollar fattigare förstås. Fast jag jämnar ut det med försäljningen av cykeln så stillas samvetet snabbt.
Astrid, Jim och Nicholai
Bebissköldpaddor i en djuraffär i Singapores största köpcentrum, Vivo city
Jim och Ronald McDonald
En av dagarna tog vi taxin ner till East Coast ParkWay, som är en cykelväg längs strandenpå den östra sidan av Singapore. Där mötte vi upp med Jon Jon (killen som körde oss över bron till Singapore) och hans kompisar för en 2mil lång skatingtrip. Så inlinesen fick klämmas på en sista gång (cykeln var ju såld) och det gick riktigt bra... iaf fram till de sista 5km sen började det göra riktigt ont igen. Jag är otroligt glad att jag svalde min stolthet och cyklade i Malaysia. Fötterna hade tagit knäcken på mig...
Vi var ett helt gäng, 3 longboardare, jag på inlines och två på cykel.
Vi körde förbi en skatepark, den var fin men det är inget för oss...
Tog en drickapaus här...
Det var riiiktigt fint väder...
vilket oxå innebär riiiktigt varmt...
Cykelvägen var superbra hela vägen, bra asfalt och gott om plats.
Blir man trött kan man bara hanka...
Hittade en ödla, som inte sprang iväg. Antingen var han skadad, dum eller bara aaaaldeles för kaxig. Tydligen giftig oxå fick vi reda på av Jon Jon. Här har vi gått och trott att alla småödlor är söta geckosar som inte gör en fluga förnär... eller ja... de äter ju flugor... men inte människor. Men tydligen finns det massor av giftiga sorter. Tur man inte visste det innan. Det har ju prasslat i löven varje meter av vår färd.
En av dagarna följde vi med Bianca till en Wakeboardpark. En stor betongbassäng, stor som en 400meters runda med en vajer som drog linor runt, runt. Det var bara att ta tag i en lina och åka med... eller ja... bara och bara. Bianca var riktigt duktig men samtidigt som oss var där ett killgäng. Det var inte många av dem som klarade mer än några meter innan de vurpade.
Hade vi känt oss friska, krya och lite rikare så hade iallafall jag velat prova detta. Men det får bli en annan gång. Kul såg det ut!
Fast även den bäste måste ju släppa linan ibland...
Imorgon lunch tar vi flyget till Phuket, sover en natt i Phuket town och tar sedan bussen vidare till Koh Samui, Thailands tredje största ö som ligger på östkusten. Och nej... jag ska inte till Bangkok, inte förrän den 11e juni. Läste precis på UD:s hemsida och det är ok att ta buss till flygplatsen i Bangkok för att ta flyget vidare. Så länge man inte åker inom stan och inte bryter utegångsförbudet som gäller mellan 21.00 och 05.00.
På Koh Samui har vi blivit sponsrade av två riktigt fina hotell och är i kontakt med ett tredje så om allt vill sig väl så kommer vi undan med en billig peng för boende de här tre veckorna. Vi har även blivit erbjuda en dykdag (tre dyk) med ett dykcentra på ön... lyx!
Snart hemma! Massa kramar!
/Maria
