Kamphaeng Phet och födelsedag...

Nu har vi kommit hem efter två dagars utflykt till ett lantställe lite utanför stan. Där tog vi det rätt lugnt. Badade i en sjö, paddlade lite kanot och slappade i hängmattan första dagen och sen var det tänkt att vi skulle besöka en grotta och ett vattenfall andra dagen. Men så öste det ner under natten och vägen till vattenfallet var brant och lerig. Så ägaren vägade inte köra oss dit. Typiskt. Första gången det regnar detta året och så blir det precis när vi INTE vill att det ska.

Utsikt från lantstället

Fred Flintas hus

På väg upp till grottan... värsta regnskogen...

Batman

Under utflykten träffade vi ett coolt äldre engelskt par som reser till Thailand 3månader om året och verkade ha sett och varit med om det mesta. Kul att höra lite om de ställen vi ska resa till. Vi har ätit och druckit gott och verkligen kunnat ta det lugnt men vi är rättså besvikna att vi inte kom till vattenfallet. Men Jim säger att det kommer fler tillfällen.

När vi kom hem igår eftermiddag mådde Jim dåligt och på kvällen hade han hög feber så vi bestämde oss för att stanna idag också. Jag vaknade med värsta hostan så det var nog ett bra val. Vi åker nog vidare imon som det ser ut nu.

Idag ska vi iväg och äta lite gott, för det är ju min födelsedag! Tråkigt nog så fins det inte mkt mer att göra här i Kamphaeng Phet så vi tar igen det i nästa stora stad. Imon blir det ca 5 mils åkande och dagen efter ca 7 mil och antagligen inget internet under denna tid, men vi hör av oss så snart vi kan.

Jag ska försöka få tid att svara på alla mail oxå snart. Och mamma... kan du inte maila vilken adress du använder så ska du oxå få ett mail :D

Massa kramar!

/Maria

Slitigt värre...

Idag hade vi 7mil framfor oss nar vi lamnade vart lyxhotell i Tak.

Efter en dag med poolbad och grillspett så trodde vi att vi var utvilade och pigga. Men tji fick vi! Det blev en lååång dag med trötta ben och onda fötter, dock med väldigt bra asfalt som tur ar, men äckliga toaletter.

Men sjuuuukt varmt. Och blåste gjorde det! Och det kan väl va skönt om det hade blåst kallt. Men detta var som om någon blåste på en med en hårtork. Inge vidare alls.

Sa nu ska vi vila några dagar... Vi är i Kampeang Phet nu, ca halvvägs till Bangkok. Nu blir det till att kolla pa lite Sex and the City, ata chips och knapra Voltaren... låter som en lyxkväll va? ^^

Och ja... Anna... Thailändare har små bananer...

/Maria

Vår lyxlya...

... för 15kr natten.

/Maria

Femte åkdagen - Fredag 22 jan

Idag hade vi lite drygt 4 mil kvar till Tak och det var supertungt hela vägen. Antagligen för att vi körde för långt igår. Jag var galet sleten i mina hålfötter och hade riktigt ont nästan hela vägen. Till råga på allt kom den dåliga asfalten tillbaka på vissa ställen. Vi fick stanna massor av gånger och träffade supersöta husdjur längs vägen som vi var tvungna att kela med.

Men vi körde ändå på dryga 4h så vi håller ju iaf 10km/h. Ska vila här i Tak någon dag innan vi kör till nästa stad. Har hittat ett jättefint hotell, lyxigt som bara den. Kostar 100kr natten för ett dubbelrum, lite dyrt om man jämför med tidigare ställen...

... man blir snabbt bortskämd.

Nu har vi tillryggalagt oss 300km... dvs en tiondel avklarat! Fem maraton de senaste tre dagarna! Duktiga oss! Ca 40mil till Bangkok...

/Maria

Fjärde åkdagen - Torsdag 21 jan

Idag ställde vi klockan på halv 7 i hopp om att komma iväg tidigt, men 7.20 lyckades Maria asa sig ur sängen. Detta var verkligen inte min dag. Körig i magen, trött och inte alls på humör. Vi gick bort till den lilla restaurangen för att få lite frukost, men de öppnade inte förrän om en halvtimme. Så vi traskade tillbaka och packade färdigt. När vi väl fått mat i magen började färden mot Mae Phrik en tur på ca 6 mil. Allt flöt på som smort. Vi hittade ställen att äta på och fylla på vatten. Lagom nerförsbacke stora delar av vägen och vid lite över 14 var vi framme, riktigt sletna men glada att vara framme. Vi såg några poliser och frågade dem efter närmsta hotel. Först missförstod de oss och sa att vi kunde vila i deras polishus. Så vi blev inbjudna där, de satte igång fläkten och vi fick vatten och en soffa att vila på. När vi frågat runt lite till blev det uppenbart att det inte fanns något ställe att sova på i hela stan. Närmaste var i Ban Tak 27km bort.

Så... trötta och sletna började vi rulla och stötte under vägen på den sämsta asfalten vi åkt på hittils. På håll såg det ut som nylagd, jämn och fin asfalt. Men i själva verket var det ojämn, nertjärad, uppräfflad asfalt. Precis innan solen gick ner fullkomligt ramlade vi in på ett guesthouse 1km utanför Ban Tak. Här ligger vi nu i världens minsta lekstuga. Men har både fått mat, chips och pepsi i oss. Nu blir det sex in the city och sen sova gott.

/Maria

Tredje åkdagen - Onsdag 20 januari

Efter ett par dagars vila i staden Lampang på Riverside, ett guesthouse precis nere vid floden (fint som bara den och med mycket bra service) var det dags att rulla igen. Vi tog en taxi ut till superhighway nr 1 där vi blev släppta utanför polisstationen. En polis kom genast fram och undrade vart vi skulle, när vi berättade så pekade han mot busstn, men när vi väl förklarat så stannade han trafiken så att vi kunde gå över motorvägen utan problem. Det är serviceminded people det! När vi väl kom på rätt sida så var det dags att rulla igen.

Denna dagen tog vi sikte mot en liten stad vid namn Sop Prap och även idag fanns de vita betongstenarna som räknade ner varje kilometer. Idag var vägen mycket plattare och trots att det var supervarmt så kändes det väldigt lättkört. När det var knappt 2 mil kvar fick vi gå nån kilometer pga alldeles för brant stigning. Men sen hade vi en låååång och väldigt flack nerförsbacke i hela 8km då vai bara gleeed. Så skönt det var! Kändes väldigt lyxigt mot föregående sträckor. När vi kom fram till Sop Prap började sökandet efter någonstans att sova. Vi träffade några poliser som sa att vi skulle köra 2km till. När vi kört 2km hittade vi en restaurang och frågade igen. Men de bara skakade på huvudet. Då stannade en gammal thailändsk tant på mc och frågade vad vi behövde. Jim stod närmst och förklarade läget och tanten sa han skulle hoppa upp och det gjorde han, jag åkte efter. Plötsligt gasar hon och kör iväg med Jim, men han får henne att sakta ner så att jag kommer ikapp och kan hanka. Tror hon ville ha honom för sig själv. Vi kom iallafall fram till ett ställe tillslut.

Nu bor vi superfint i ett rum med egen garageuppfart och två jättesöta hundar som springer runt utanför. Vi hittade en resturang några hundra meter bort. De serverar endast en rätt, samma som vi fick till frukost häromdan: Nudlar, buljong frikadeller och lite grönt. De hade även en liten affär så vi har precis festat med Chang-öl och chips. Nu håller Jim på att limma fast sina fingrar i skosulorna med världens bästa superlim.

Det var lite nervöst att börja köra idag. Igår åt vi middag tillsammans med Lindsay, en jättetrevlig tjej från Cape Cod, som hade cyklat från Bangkok. Hon hade blivit pistolhotad och rånad av fyra ungdomar på mc dagen innan och behövde lite sällskap. Hon hade iofs kört själv och i mörker. Så förhoppningsvis så händer det inte oss. Polisen hade aldrig hört på maken när hon anmälde stölden. Sånt händer tydligen inte här så ofta. Men...när vi väl började köra idag så kändes allt bra igen.

Idag har d varit supervarmt, uppemot 35 grader och inga moln så idag blev vi faktiskt lite solbrända trots spf 30... nice!

Nu ikväll gick vi in till den lilla byn här vid vårt guesthouse för att leta efter någonstans att äta. Tyvärr hade restaurangen vi åt på innan stängt så vi gick vidare längs gatan med hittade inget. På en bänk satt några skoltjejer och fnissade och sa hej. Från samma hus kom det ut en man med en tallrik mat så vi frågade honom om de hade mat där och blev genast inbjudna till något som vi senare förstod var deras eget vardagsrum. Det var inte alls något matställe utan en vanlig familj som bjöd oss. Maten var supergod och de vill bara ha 20 baht (5kr) per person, men vi gav dem 100 baht sammanlagt. Perfekt... mätta och glada begav vi oss hemåt igen.

/Maria

Kväll i Lampang

Igår kväll var vi trötta, nöjda och lite ömma. När vi gått en runda på ett nattmarknad precis bredvid vårt hotell hittade vi ett ställe som sålde Chang-öl och införskaffade några flaskor. Efter en halv öl och en dusch var jag ännu tröttare medan Jim däremot blev på festhumör och vi sökte oss mot närmsta discodunk.

Vi tog oss vars en öl och hamnade plötsligt mitt i en dryckeslek tillsammans med två bartendrar och en annan kille. Hade aldrig sett den innan och det är inte helt lätt att förstå reglerna när de presenteras av tre fulla, knappt icke-engelsktalande killar mitt inne på ett discoställe med livebandet 3m bort. Men till slut fick vi kläm på det, jag ska nog allt lära er det när vi kommer hem. När vi väl fattade så tog de fram whiskeyn... den som förlorade drack...precis som vanligt. Jim förlorade ett par gånger och blev fullare o fullare... hade lite svårt att få med honom hem innan vår grind stängde kl 00. Men d gick och sen sov vi gott och länge...

/Maria

Andra åkdagen - Söndag 17/1

Andra dagen ger vi oss iväg med pigga ben, svag nerförsbacke och sval morgonluft. Mat får vi av en gammal tant. Hade inte så mycket krav på vad det var och visade bara äta-tecknet. Lyxade till det med en stor flaska cola och blev serverade en buljongsoppa med nudlar och något som såg ut som frikadeller. Jim fick peta bort groddarna, annars var det ätbart för oss båda. Mätta och nöjda begav vi oss vidare och insåg snabbt att vi hade ett mastodontberg framför oss. På kartan visar det sig att det inte bara är ett berg utan en hel bergskedja med en topp på 1800 m.ö.h.

Så vi börjar klättringen, först rullandes men efter 5 km trälande uppför blir det apostlahästarna iförd mina flip-flop. De funkar väl bra om man bara ska gå några km... vi inser inte att vi kommer att behöva traska inte bara uppför utan också nerför berget då lutningen är för stor nerför. Som ni andra säkert redan vet så innebär en bergskedja inte bara en kulle som man ska över utan flera turer upp och ner. I närmre sex timmar traskade vi... ca 25 km i stark uppför/nerförsbacke... och i flipflops.

Vi provade att åka nerför en gång eftersom det såg ut som att det gick uppför efter bara en liten bit... med det var en synvilla... det gick bara lite mindre nerför. Vilket resulterade i att Jim vurpade, skickade iväg brädan och rullade ut på vägen. Jag, som inte är riktigt lika fartvild och dessutom har broms på mitt åkdon, lång efter och inte alls till någon hjälp. Som tur var kom det ingen bil just då, Jim lyckades springa ikapp sin bräda och skadade sig inte allvarligt. Vi fick plåstra om armbågen som fick sig en törn, det gick hål på byxorna och hälen är fortfarande öm. Men vi bestämde oss för att hädanefter går vi hellre än riskerar något sånt igen.

Vägskyltarna, som var totalt förvirrande dagen innan har nu börjat visa engelsk text igen och leder oss mot Lampang. Vid sidan av vägen är det varje km utsatt vita betongklumpar som visar hur mpnga km det är kvar och på vår åkbana är det sprejat varje 25:e meter hur långt det är kvar till nästa betongklump. Detta gör att gåendet faktiskt blir uthärdligt trots att skoskavet från flipflopsen snabbt blir värre. När vi sen kan börja rulla igen är det svag nerförsbacke och bra asfalt och kilometrarna rusar förbi sanbbare än någonsin.

Dock har alla timmar av gång dragit ut på tiden och mörkret faller snabbt. När vi ser skylten - Lampang 3km, är det nästan beckmörkt och vi beslutar oss för att försöka lifta in den sista biten. Trots att flera bilar stannat innan på dagen och erbjudit oss skjuts så är det ingen som stannar nu när vi verkligen försöker få hjälp. Till slut inser vi att det är hopplöst läge. Trafiken är för stark för att vi ska våga rulla i mörkret... trots att vi har lampor både fram och bak. Så vi tar på oss pannlamporna och förbereder oss för att gå de sista km med våra ömma fötter.

Precis när allt känns som hopplösast stannar en kille med motorcykel och frågar, på klockren engelska, om vi behöver hjälp. Han erbjuder sig att köra oss in till stan och berättar att det är väldigt långt att gå om vi ska till ett guest house. Jag är tveksam, men Jim verkar på direkt och eftersom vi inte har så mycket val så packar vi ihop oss på hans motorcykel, inlines, longboard, väskor och allt. Med hjälmarna på huvudet åker vi i full karriär in mot stan. Jag tror aldrig jag varit så rätt för att dö i hela mitt liv, men fram kom vi och bor nu på världens finaste guest houise precis ute vid floden. Vi stannar här någon dag för att vila upp oss, bli av med träningsvärken och läka Jims häl.

107km åkta, Chiang Mai - Lampang

/Maria

Första åkdagen - lördag 16/1

När vi väl kom igång och åka insåg vi att asfalten var minst lika bra som i Sverige, dessutom har motorvägarna här tre filer: en snabbfil (tror inte det finns någon hastighetsgräns där) närmast mitträcket, en vanlig fil plus en gräddfil som ligger längst ut vid väggrenen, avgränsad med heldragen linje. Det yttersta är till för cyklar och motorcyklar, men det är mestadels överlastade och motorcyklar med fler än en människa på som åker där ute. De motorcyklar som kör snabbt kör i någon av de andra filerna. Filen är mer än en meter bred och har varit asfalterad hela vägen hittils. De andra två filerna är däremot betongblock a' la Östtysklad. Motocyklar, bilar, lastbilar och bussar väjer alla och många kör ut långt i vägen för att inte komma för nära oss. Det vinkas och hejas, tutas och fotas på oss hela tiden när vi kör. Polisen har kört om oss många gånger och de verkar inte ha något emot att vi kör där vi kör.

Dagen till ära var vi insmorda i spf 30 och vårt mål denna dag var att prova åkningen, se hur tuff värmen var och om vår utrustning fungerade. Vi visste att vi hade en stad, Lamphun, drygt 2 mil från Chiang Mai så vi kunde stanna där om vi ville. Men när vi kom dit var fortfarande pigga på att åka vidare och siktade mot nästa lite mindre stad, Mea Tha.

Efter 12-snåret blev värmen mer besvärande och åkningen saktade av. Utan vattenlungan på ryggsäcken hade man nog inte klarat att åka hela tiden. Från den går en slang ut till axelbanden på ryggsäcken och därifrån kan man dricka medan man åker. Mycket smart uppfinning. Vi stannade vid vägkanten flera gånger, stretchade, gick på toa och köpte mer vatten. Tror vi druckit minst 4-5 liter var dessa dagarna.

Lite skrämmande var det att när vi väl kommit utanför staden så var det ingen som kunde någon engelska. Inte ens det minsta lilla ord. Vi stannade på en mack för att gå på toaletten. Eftersom jag inte såg någon skylt frågade jag de ungdomar som jobbade där. Ingen förstod vad jag menade, de bara skakade på huvudet och log. Jag letade mig vidare till en liten affär/restaurang vi samma avfart och frågade vidare där. De bara tittade och skrattade, men började sen flänga runt och hämta massa saker, mat, dricka tvättmedel osv. Till slut fick jag gestikulera att jag behövde gå på toa... då kom de med ett paket bindor... jag insåg hur döfött det var att försöka få dem att förstå, skrattade, tackade och gick på upptäktsfärd på egen hand. När jag kommer ut från affären ser jag en toa-skylt, pekar och vinkar till mina nyfunna vänner och uträttar nöjt mina behov. Man behöver inte alls kunna språket... dock kan det vara nödvändigt med en stor blåsa ibland.

Resan fortsatte. Vi visste ju att vi var på rätt väg, men tyckte ändå inte att vägskyltarna stämde, kilometertalet varierade och ökade ibland istället för att minska. Eftersom vi visste att vi var på rätt väg och att vi tillslut skulle komma till en stad så vi oroade oss inte så mycket. Vi körde i timmar och tyckte att vi snart borde gjort de 5 mil som vi hade till Mea Tha, som skulle ligga innan vi kom till den stigning mot bergskedjan som vi planerat att ta dagen efter. Alla vägskyltar hade nu övergått till från att vara tvåspråkiga till endast Thai... vilket vi inte är så duktiga på... än.

Vägen började luta mer och mer och det blev tyngre att åka. Framför oss tornade ett berg upp och vi antog att vi missat Mea Tha och kommit in på nästa dags tur. Men vi var lyckliga för det och fortsatte gladeligen uppåt för berget. Det blev brantare och brantare och vi fick tillslut traska eftersom det tar lite mindre energi av en än att rulla i uppförsbacke. Som tur var hade det blivit disigt och solen brände inte så mycket. Vi gick 5 km uppför berget innan det började luta neråt igen och inlinesen kom på fötterna igen. Vi körde och körde och insåg att vi varit iväg i närmre sju timmar. Vi var trötta och hungriga utan ett matställe i sikte. Det enda vi sett längs vägen var små stånd med frukt. Tillslut såg vi äntligen en skylt om Mea Tha Hospital och insåg att vi faktiskt inte var längre, men att vi iallafall var framme. Staden var dock inte vidare stor och såg inte ut att inneha något guest house. Vi svängde in på en mack som hade en restaurang för att få i oss lite mat. De kunde ingen engelska så vi fick leta upp guideboken och prata lite Thai för första gången. Men det gick toppen... Jim lyckdes inte få i sig nåt han inte tålde och vi var mätta och nöjda. De kunde även peka ut var vi kunde hitta logi för natten och vi fortsatte att åka ett par km till.

Vi kommer fram till något som ser ut att ha kunnat varit ett jättefint hus för sisådär 20-30år sen. Med en halvtom, grönslajmig pool, igenvuxna rabatter och till syns helt öde. Men ut knatar en gammal farbror. Vi gör universaltecket för sova (dvs. som i rörelsen "hjälp ack, hjälp ack" från "I ett hus i skogens slut") och han vinkar oss vidare, hoppar upp på sin moppe och vi följer efter. Vi går in i en riktig ghost town med flera tomma stugor utspridda på ett stort öppet område. Vi blir tilldelade en stuga, som även den verkar vara senast använd/restaurerad för 20 år sen, betalar de 500 Baht (drygt 100kr) som den kostar för natten (högst pris hittils) och går och lägger oss, klockan har inte ens hunnit slå sju. Efter en lång natt med många märkliga ljud, en alldeles för ivrig luftkonditionering och några avsnitt Sex and the City på netbooken, vaknar vi utsövda, hungriga och sugna på att bestiga berg.

/Maria

Före avresa - lördagen 16/1

Så var det då dags att åka iväg. Efter att ha hört världens skräckhistorier om hur de kör i Thailand så var jag riktigt orolig för hur det skulle vara. Till det kommer att Jim denna dag både hostade rättså illa och hade världens utslag över hela ena armen. Så innan vi ens kom till skott så var vi på apoteket och köpte hostmedicin och salva till utslaget. Som vi sen kom på antagligen var kontaktallergi mot tigrarna. Så nu vet vi det... han är allergisk mot tigrar oxå. Fast jag tror inte att det kommer att sänka livskvaliten något nämnvärt.

Under vårt besök på apoteket insåg vi att det var det enda stället där man kunde prata engelska och verkligen blir förstådd. Antagligen behöver man en gedigen utbildning för att få jobba där. Det kändes otroligt tryggt och vi bestämde att om vi undrade något nångång, vad det än gällde, så är apotek det bästa stället att få svar på.

Efter det hade jag inget att skylla på så det var bara att se faran i vitögat och kasta sig iväg. För att slippa den värsta stadstrafiken tog vi en tuk-tuk ut till väg 11 eller "super highway" som de kallade den. Vi hade fått ett namn på det ställe vi skulle hoppa av på av Henry. Henry var den präst som vi skänkte vår resaväska med kläder till. Han skulle ge den till ett barnsjukhus.

Ja, ialla fall. När vi kom till Care Four där vi skulle bli avsläppta av tuk-tuken så frågade vi chauffören vilket håll vi skulle åka... hade varit rättså taskigt o köra flera mil åt fel håll. Då trodde han att vi skulle åka med buss och körde oss till busstationen istället. När vi förstod att vi missförstått varann förklarade vi att vi skulle åka själva och blev då skjutsade tillbaka till det första stället igen. Så det blev en massa åkande fram och tillbaka på motorvägen med en skröplig liten tuk-tuk. För er som aldrig sett en tuk-tuk så är det en trehjulig motorcykel med två säten med ett litet tak över. Billigare än taxi.. oftast iallafall. När vi väl hade kommit till rätt plats, betalat de 80 Baht (ca 17kr) föraren ville ha, gett honom ytterligare 60 Baht för att han kört runt oss och fått visat oss rätt riktning, så bar det av...

Publicitet tycker vi om...

Var resa hamnar pa manga sidor... Har pa en sida for longdistansakning med longboard.

/Maria

Vilket aventyr...

... men det berattar jag mer om imon.

Trott ar jag iallafall. Men inga storre missoden. Vi ar hela och framme i Lampang, 10mil avklarade. Bor pa ett fint hotell for 40kr per person. Stannar nog har nandag.

/Maria

And even more tigers...

/Maria

Mer om tigrarna...

Det kom sa manga undringar o fragor om tigrarna sa jag skriver lite till...

Jag vet faktiskt inte hur farliga de var. De stora var lite laskiga. Tigrar ar val allmant sloa som art, sa lange de inte jagar efter mat och det behovde ju inte dessa. Men de verkade inte drogade eller sa. Djurskotarna hade full uppsyn hela tiden. Och det fanns som sagt en massa regler om hur man fick rora dem o sa. Man ska tydligen inte narma sig dem framifran for da tror de att man vill leka.... och sa kul ska vi inte ha...

Ja, de var gosiga. Som en jatteTom..men med stravare pals. Nar man lag med huvudet pa magen pa dem och horde andetagen sa fortstod man hur stort o kraftfullt djur det ar. Tassarna pa de stora djuren va galet stora...

De sma tigrarna var mycket busigare an de stora nar de val var igang, men ochsa mycket sloare nar de val sov. Dar fanns inte sa mkt regler. Man fick inte rora huvudet bara... Nar vi gosade med en av dem sa kom en annan o klattrade upp o skulle busa. Blev lite for vilt o den nafsade tag i Jims hand. Inte sa att det gjorde ont men... som en valp gor nar den leker... dock med trubbiga tander..inte valpspetsiga. Dock tyckte inte djurskotarna det var sa bra.... sa de tog undan honom... det ingick val inte i forsakringen antagligen ^^

Sjukt coolt iallafall...

/Maria

Chiang Mai - Tiger Kingdom

Idag har vi gosat med varldens finaste tigrar. Bade jattesma och jattestora. De sma var inte ett dugg laskiga men de stora hade man verkligen respekt for. Fanns en massa regler for hur man fick narma sig dem och sa. Men val vart den dryga 100-lappen det kostade.

Och ja...jag brukar vara emot sana har tillstallningar. Men tigrarna har sag ut att ha det riktigt bra... de hade ju saklart burar men aven badbassanger och klattertrad.

Far ni nangang chansen sa rekommenderar jag verkligen detta...






























Radio imon... sen far vi se vad som hander...
/Maria