Efter en lång tid med höstsvaj kom jag på mig själv med att inte le när jag mötte en tants blick på bussen häromdan... Detta, enligt mig, är ett surt tecken på att man faktiskt blivit storstadsmänniska. Det var en av de första negativa sakerna jag kom på med att bo här i Stockholmstrakterna.
Uppenbarelsen i bussen blev ett avstamp för ljusare tider... (sen hjälpte det ju till att älsklingen Jim och bäztaste Danne välkomnade mig med nylagad mat och härlig musik när jag kom hem. Jim hade dessutom köpt en present, eller ja... han hade köpt en present som räcker för alla födelsedagar och julaftnar ihop i tio år framåt... blir svårslaget...
När jag idag, efter en 10h arbetsdag kånkade hem två stora matkassar, inte kunde hålla ner mungiporna insåg jag att jag är på väg mot ljusare tider. Plötsligt uppenbarar sig den ena roliga saken efter den andra, saker som jag haft planerade sen länge men inte kunnat njuta av.
Närmast nu stundar helgen och besök av mamma. Ska visa lägenheten, äta god mat, promenera, snacka och bara ta det lugnt. Längtar såå...
Jag bara undrar... could it beeee any better? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar