Idag drog jag, och Jim, upp en liten kille ur vattnet i Råstasjön. Han lekte med sina kompisar på en klipphäll och precis när vi gick förbi kasade han nerför sluttningen och kom helt under vatten. Kompisarna fattade inte riktigt allvaret, men för en vuxen syntes det tydligt att det var omöjligt för honom att ta sig tillbaka upp utan hjälp. Det blev oxå otäckt tydligt att killen inte kunde simma.
Så jag kasade mig nerför hällen och höll tag i Jims ena hand, killen lyckades ta sig fram till min hand. Med förenade krafter fick vi upp honom. Han var kall och lite chockad, paniken hade redan hunnit bita sig tag i honom, men för övrigt hel. Han tackar så mkt för hjälpen.
Då kommer hans personal springande och tar hand om honom. Shit... säger jag bara. Allt gick jättesnabbt och kompisarna hade väl tillslut påkallat hjälp, men det kändes bra att kunna vara där i rätt stund och fiska upp honom.
Jag bara undrar... hur i hela friden ska jag klara av att ha egna kottar? Jag kommer ju att oroa ihjäl mig att sånt här ska hända. Magsår delux...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar