Fem dagar på vägen...

Nu var det några dagar sen vi hade internet. Vi har åkt på och stannat på några fina ställen, Pranburi, Kuiburi, Prap Khiri Khan, Bang Saphan. Här kommer lite utplock från dessa dagar...

Har man ingen båt får man väl gå... på väg ut att hämta nattens fångst.

Mitt mygg-/myrbett som kliade som fn... hade två par likadana på baken för några veckor sen. Svullnar som bara den o kliar så man mår illa. Ischh...

När vi tog på oss utrustningen lördagen den 20 feb var det vår femte dag i sträck som vi tillbringat på vägarna. Dagen innan åkte vi 95km och var rättså sletna redan innan. Vi visste sen innan att vägen kunde komma att bli dålig eftersom den såg väldigt liten ut på vår karta. Men den stora vägen var en omväg på ca 30km och det orkade vi inte med, dessutom fanns där inga byar längs den stora vägen (inte som var utmärkta på kartan iaf). Så vi begav oss iväg.

De första 15km gick helt ok men sen ändrades asfalten och blev, för mig på inlines, helt oåkbar. Så ojämn att hjulen inte rullade mer än stötvis och det är inte bara väldans uttröttande utan oxå farligt. Så det var bara att ställa sig och vinka på bilar. Vi fick skjuts av en pick-up full med barn till lite bättre asfalt och begav oss iväg igen.

Den lilla vägen vi åker på går rakt igenom en skog och när det är vindstilla i 35-40graders värme så är man inte så kaxig. Lägger man sen till att vägen är oerhört kuperad så har ni katastrofen klar för er. Jag var så varm att svetten rann ner i ögonen. Och det, mina damer och herrar, är INGEN trevlig upplevelse, svider som fn.

Med 250km i benen och en väg som går mer upp och ner än bergochdal-banan på Liseberg kan vem som helst tappa sugen. Droppen för mig blev när jag km efter km ser Jim åka iväg nerför den ena branta backen efter den andra. Hals över huvud utan att bromsa. Vägen är brant och kurvig och man ser ofta inte var backen slutar eller hur brant den verkligen är. Dessutom infinner sig lite hål och bulor då och då i den skållheta asfalten. Tillslut tog det bara stopp för mig. Den mentala påfrestningen av oron för hur nästa backe skulle gå tog musten ur mig och vi fick ta det lite lugnare ett tag.

När vi efter någon mil till kommer till ett vägarbete, med inkluderad grusväg så längt ögat når, bestämmer vi oss för att lifta. Vi har 4,5 mil till nästa stora stad, Chumphon, och killen som stannar ska dit så gör tröttheten att vi ger upp för dagen och åker hela vägen. Det känns klart som ett misslyckande, men ibland måste man tänka på sitt eget bästa oxå. Mannen som kör oss verkar trevlig med kan inte många ord engelska. Efter en stunds åkande hivar han upp en stor, nästan urdrucken, Chang-öl tar en klunk och ler stort mot oss. Men... han körde lugt och fint... använde till och med blinkersen när vägen svängde ^^

Huvudsaken var ju att vi kom fram.. och det gjorde vi. Sen tog vi en buss ut till stranden och hittade ett mysigt ställe att bo på. Här stannar vi två nätter innan vi beger oss över berget och ner på den västra sidan av Thailand. Vi har ca 300km kvar till Phuket nu.

/Maria