När vi väl kom igång och åka insåg vi att asfalten var minst lika bra som i Sverige, dessutom har motorvägarna här tre filer: en snabbfil (tror inte det finns någon hastighetsgräns där) närmast mitträcket, en vanlig fil plus en gräddfil som ligger längst ut vid väggrenen, avgränsad med heldragen linje. Det yttersta är till för cyklar och motorcyklar, men det är mestadels överlastade och motorcyklar med fler än en människa på som åker där ute. De motorcyklar som kör snabbt kör i någon av de andra filerna. Filen är mer än en meter bred och har varit asfalterad hela vägen hittils. De andra två filerna är däremot betongblock a' la Östtysklad. Motocyklar, bilar, lastbilar och bussar väjer alla och många kör ut långt i vägen för att inte komma för nära oss. Det vinkas och hejas, tutas och fotas på oss hela tiden när vi kör. Polisen har kört om oss många gånger och de verkar inte ha något emot att vi kör där vi kör.
Dagen till ära var vi insmorda i spf 30 och vårt mål denna dag var att prova åkningen, se hur tuff värmen var och om vår utrustning fungerade. Vi visste att vi hade en stad, Lamphun, drygt 2 mil från Chiang Mai så vi kunde stanna där om vi ville. Men när vi kom dit var fortfarande pigga på att åka vidare och siktade mot nästa lite mindre stad, Mea Tha.
Efter 12-snåret blev värmen mer besvärande och åkningen saktade av. Utan vattenlungan på ryggsäcken hade man nog inte klarat att åka hela tiden. Från den går en slang ut till axelbanden på ryggsäcken och därifrån kan man dricka medan man åker. Mycket smart uppfinning. Vi stannade vid vägkanten flera gånger, stretchade, gick på toa och köpte mer vatten. Tror vi druckit minst 4-5 liter var dessa dagarna.
Lite skrämmande var det att när vi väl kommit utanför staden så var det ingen som kunde någon engelska. Inte ens det minsta lilla ord. Vi stannade på en mack för att gå på toaletten. Eftersom jag inte såg någon skylt frågade jag de ungdomar som jobbade där. Ingen förstod vad jag menade, de bara skakade på huvudet och log. Jag letade mig vidare till en liten affär/restaurang vi samma avfart och frågade vidare där. De bara tittade och skrattade, men började sen flänga runt och hämta massa saker, mat, dricka tvättmedel osv. Till slut fick jag gestikulera att jag behövde gå på toa... då kom de med ett paket bindor... jag insåg hur döfött det var att försöka få dem att förstå, skrattade, tackade och gick på upptäktsfärd på egen hand. När jag kommer ut från affären ser jag en toa-skylt, pekar och vinkar till mina nyfunna vänner och uträttar nöjt mina behov. Man behöver inte alls kunna språket... dock kan det vara nödvändigt med en stor blåsa ibland.
Resan fortsatte. Vi visste ju att vi var på rätt väg, men tyckte ändå inte att vägskyltarna stämde, kilometertalet varierade och ökade ibland istället för att minska. Eftersom vi visste att vi var på rätt väg och att vi tillslut skulle komma till en stad så vi oroade oss inte så mycket. Vi körde i timmar och tyckte att vi snart borde gjort de 5 mil som vi hade till Mea Tha, som skulle ligga innan vi kom till den stigning mot bergskedjan som vi planerat att ta dagen efter. Alla vägskyltar hade nu övergått till från att vara tvåspråkiga till endast Thai... vilket vi inte är så duktiga på... än.
Vägen började luta mer och mer och det blev tyngre att åka. Framför oss tornade ett berg upp och vi antog att vi missat Mea Tha och kommit in på nästa dags tur. Men vi var lyckliga för det och fortsatte gladeligen uppåt för berget. Det blev brantare och brantare och vi fick tillslut traska eftersom det tar lite mindre energi av en än att rulla i uppförsbacke. Som tur var hade det blivit disigt och solen brände inte så mycket. Vi gick 5 km uppför berget innan det började luta neråt igen och inlinesen kom på fötterna igen. Vi körde och körde och insåg att vi varit iväg i närmre sju timmar. Vi var trötta och hungriga utan ett matställe i sikte. Det enda vi sett längs vägen var små stånd med frukt. Tillslut såg vi äntligen en skylt om Mea Tha Hospital och insåg att vi faktiskt inte var längre, men att vi iallafall var framme. Staden var dock inte vidare stor och såg inte ut att inneha något guest house. Vi svängde in på en mack som hade en restaurang för att få i oss lite mat. De kunde ingen engelska så vi fick leta upp guideboken och prata lite Thai för första gången. Men det gick toppen... Jim lyckdes inte få i sig nåt han inte tålde och vi var mätta och nöjda. De kunde även peka ut var vi kunde hitta logi för natten och vi fortsatte att åka ett par km till.
Vi kommer fram till något som ser ut att ha kunnat varit ett jättefint hus för sisådär 20-30år sen. Med en halvtom, grönslajmig pool, igenvuxna rabatter och till syns helt öde. Men ut knatar en gammal farbror. Vi gör universaltecket för sova (dvs. som i rörelsen "hjälp ack, hjälp ack" från "I ett hus i skogens slut") och han vinkar oss vidare, hoppar upp på sin moppe och vi följer efter. Vi går in i en riktig ghost town med flera tomma stugor utspridda på ett stort öppet område. Vi blir tilldelade en stuga, som även den verkar vara senast använd/restaurerad för 20 år sen, betalar de 500 Baht (drygt 100kr) som den kostar för natten (högst pris hittils) och går och lägger oss, klockan har inte ens hunnit slå sju. Efter en lång natt med många märkliga ljud, en alldeles för ivrig luftkonditionering och några avsnitt Sex and the City på netbooken, vaknar vi utsövda, hungriga och sugna på att bestiga berg.
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar