Andra åkdagen - Söndag 17/1

Andra dagen ger vi oss iväg med pigga ben, svag nerförsbacke och sval morgonluft. Mat får vi av en gammal tant. Hade inte så mycket krav på vad det var och visade bara äta-tecknet. Lyxade till det med en stor flaska cola och blev serverade en buljongsoppa med nudlar och något som såg ut som frikadeller. Jim fick peta bort groddarna, annars var det ätbart för oss båda. Mätta och nöjda begav vi oss vidare och insåg snabbt att vi hade ett mastodontberg framför oss. På kartan visar det sig att det inte bara är ett berg utan en hel bergskedja med en topp på 1800 m.ö.h.

Så vi börjar klättringen, först rullandes men efter 5 km trälande uppför blir det apostlahästarna iförd mina flip-flop. De funkar väl bra om man bara ska gå några km... vi inser inte att vi kommer att behöva traska inte bara uppför utan också nerför berget då lutningen är för stor nerför. Som ni andra säkert redan vet så innebär en bergskedja inte bara en kulle som man ska över utan flera turer upp och ner. I närmre sex timmar traskade vi... ca 25 km i stark uppför/nerförsbacke... och i flipflops.

Vi provade att åka nerför en gång eftersom det såg ut som att det gick uppför efter bara en liten bit... med det var en synvilla... det gick bara lite mindre nerför. Vilket resulterade i att Jim vurpade, skickade iväg brädan och rullade ut på vägen. Jag, som inte är riktigt lika fartvild och dessutom har broms på mitt åkdon, lång efter och inte alls till någon hjälp. Som tur var kom det ingen bil just då, Jim lyckades springa ikapp sin bräda och skadade sig inte allvarligt. Vi fick plåstra om armbågen som fick sig en törn, det gick hål på byxorna och hälen är fortfarande öm. Men vi bestämde oss för att hädanefter går vi hellre än riskerar något sånt igen.

Vägskyltarna, som var totalt förvirrande dagen innan har nu börjat visa engelsk text igen och leder oss mot Lampang. Vid sidan av vägen är det varje km utsatt vita betongklumpar som visar hur mpnga km det är kvar och på vår åkbana är det sprejat varje 25:e meter hur långt det är kvar till nästa betongklump. Detta gör att gåendet faktiskt blir uthärdligt trots att skoskavet från flipflopsen snabbt blir värre. När vi sen kan börja rulla igen är det svag nerförsbacke och bra asfalt och kilometrarna rusar förbi sanbbare än någonsin.

Dock har alla timmar av gång dragit ut på tiden och mörkret faller snabbt. När vi ser skylten - Lampang 3km, är det nästan beckmörkt och vi beslutar oss för att försöka lifta in den sista biten. Trots att flera bilar stannat innan på dagen och erbjudit oss skjuts så är det ingen som stannar nu när vi verkligen försöker få hjälp. Till slut inser vi att det är hopplöst läge. Trafiken är för stark för att vi ska våga rulla i mörkret... trots att vi har lampor både fram och bak. Så vi tar på oss pannlamporna och förbereder oss för att gå de sista km med våra ömma fötter.

Precis när allt känns som hopplösast stannar en kille med motorcykel och frågar, på klockren engelska, om vi behöver hjälp. Han erbjuder sig att köra oss in till stan och berättar att det är väldigt långt att gå om vi ska till ett guest house. Jag är tveksam, men Jim verkar på direkt och eftersom vi inte har så mycket val så packar vi ihop oss på hans motorcykel, inlines, longboard, väskor och allt. Med hjälmarna på huvudet åker vi i full karriär in mot stan. Jag tror aldrig jag varit så rätt för att dö i hela mitt liv, men fram kom vi och bor nu på världens finaste guest houise precis ute vid floden. Vi stannar här någon dag för att vila upp oss, bli av med träningsvärken och läka Jims häl.

107km åkta, Chiang Mai - Lampang

/Maria